Historia

Ingen vet exakt vilket år Sevilla grundades, men man tror att det var för cirka 2700 år sen. Enligt legenden grundades staden av den grek-romerske halvguden Herkules. Historieböckerna berättar dock att Sevilla redan var en relativt välutvecklad stad när romarna väl anlände till den Iberiska halvön.

Julius Caesar spenderade en stor del av sitt liv i Sevilla och det var han som lät bygga de första murarna för att skydda staden från angripare. Två av de viktigaste romerska kejsarna, Trajanus och Hadrianus, föddes i Sevilla, mer exakt i Italica, en liten stad i närheten av Sevilla där de rikaste romerska familjerna brukade bo under den här tidsepoken. Man kan fortfarande besöka Italica och än idag hittar man bland annat rester av hus, mosaiker och en imponerande amfiteater.

Senare kom de tyska visigoterna till Spanien, och så även till Sevilla. Dock var den arabiska invasionen redan i antågande och det moriska maktövertagandet kom att ske mycket snart. Sevilla var en muslimsk stad från år 712 till år 1248, det vill säga i under mer än 500 år – en mycket lång och viktig period. Många av de viktigaste byggnaderna man kan se idag byggdes av just muslimerna, exempelvis Guldtornet (en fästning vid floden för att skydda stadens hamn och skatter) och det så kallade Giraldatornet, katedralens torn, som användes som minaret till den moské som legat till grund för den nuvarande katolska katedralen.

År 1248 erövrades Sevilla av Fernando den Tredje (eller Sankt Ferdinand), kungen av
Kastilien-och-Leon. Spanien liknar till viss del Storbritannien, i den mån att det länge verkat som ett enat rike. Vi kan inte tala om Spanien som en politisk enhet, allra minst under perioden då landet styrdes av de katolska kungarna, när drottning Isabella och Ferdinand V enat de fyra riken som existerat dittills: Kastilien och León, Aragón och Navarra. Sevilla var från år 1248, och i nästan 200 år framåt, Kastilien-och-Leóns huvudstad.

 

Men den mest blomstrande perioden kom utan tvivel efter upptäckten av Amerika. Guadalquivirfloden som mynnar i Atlanten, och är seglingsbar ca 75 kilometer upp i landet fram till Sevilla. Detta faktum ledde till att de katolska kungarna utnämnde Sevilla till landets enda inre hamnstad. Alla fartyg som reste mot eller ankom från Indien eller Amerika hade sin ”bas” i Sevilla. Däribland Columbus eget skepp. På så sätt blev Sevilla en av de största och rikaste städerna i Europa under den här tidsepoken. Det var även under den här tiden som man beslutade att bygga den än idag världsberömda katedralen (det tredje största kristna templet i världen, efter Sankt Peter i Rom och Sankt Paul i London) och likaså flertalet palats och kyrkor i både barock- och renässansstil. Det var också under den här perioden som Miguel de Cervantes, (författare till Don Quixote), och Spaniens viktigaste barockkonstnärer Velazquez, Murillo och Zurbaran, levde och verkade i Sevilla.

Men trots att floden varit en förutsättande faktor för alla dessa rikedomar, kom den även att bli skälet till förlusten av desamma. På 1700-talet började Guadalquivirflodens grund att fyllas med slam, och de större båtarna kunde inte längre nå hamnen. Därför beslutade den dåvarande spanska kungen att låta flytta huvudhamnen från Sevilla till Cádiz, och detta kom givetvis att innebära en viss förlust i maktsynpunkt för Sevillas del. Den stora ”återhämtningen” skedde först på 1900-talet, i synnerhet med de två stora, internationella utställningarna: den Iberoamerikanska år 1929 och världutställningen år 1992.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s